Vertex 24H

Jag bestämde mig direkt när jag hörde talas om tävlingen att jag skulle ställa upp i soloklassen. Jag har länge funderat på 24 timmarstävlingar och ville uppleva hur det fungerar på fysiskt och mentalt. Jag satte upp två mål för mig:

Jag skulle genomföra loppet, och jag skulle åka 200 km.

Flyget till Östersund blev föresenat över 1 timme, så starten på Vértex 24h gick medans vi fortfarande var i luften. Klart irriterande men inget läge att tappa humöret eller börja stressa. 40 minuter efter de andra kunde jag komma ut på isen och ta mitt första varv.

Tävlingen gick på Östersunds travbana, de hade lyckats spola upp is i de doserade kurvorna och tillsammans med en lång och snäll radie gjorde att man kunde åka nästan helt rakt fram i kurvorna. Ett varv mätte 1000 meter och jag var lite osäker på hur det skulle gå att köra en så lång tid på en så kort bana, men det visade sig vara en utmärkt längd! Tillräckligt lång för att man inte skulle behöva köra översteg i kurvorna, och tillräckligt kort för att man hela tiden kunde pressa ”bara ett extra varv” innan vila.

På banan var det kanske 30 åkare samtidigt, och det fungerade bra, några få rullar och resten utspridda åkare, inga incidenter, ens under de tröttaste timmarna, så man kunde hela tiden åka lugnt och utan att tänka på andra åkare.

Ton Rueck från Holland var för mig naturligtvis personen som skulle ro hem det här. Med 24 timmarsvinster, 200km lopp, ultradistanser på cykel, triatlon osv så var det han som kunde det här, och jag var där för att lära mig. Ton hade en medhjälpare som hela tiden supportade från lägret, mat och vätska langades med precision.

Rätt snart formerades alla soloåkare på en rulle, farten dikterades lite för högt tycker jag, och jag misstänker att även Ton tyckte det gick för fort, för han slog av körde betydligt mycket saktare efter ca 3 timmar. Vi var 5 personer på rullen och drog 3 varv per person, det gav mycket vilotid och klockan tickade på snabbt. Ton signalerade ganska tidigt till sin support att han ville ha mat, och medans han två varv senare fick en liten thermos med soppa langad till sig åkte vi andra vidare, jag hade i det snabba bytet till skridskokläder i starten inte ens fått med mig en bar i fickan, och ännu mindre någon dricka. Min plan hade varit att värma dryck och ställa i thermosflaskan vid sidan av banan, men så blev det inte. Olle delade med sig av lite bars, och jag sköljde ner den med någon sportdryck som serverades varm av arrangören. Jag kom snart på varför jag har slutat dricka sportdryck, jag blir illamående, direkt. Vi matade på så här och jag var inne en snabb vända i tältet och fixade fram vatten och sen flöt kvällen på.

Framåt midnatt tog jag första matrasten, värmde min pasta med köttfärssås och försökte äta lite. Ingen aptit, men fick i mig en halv portion. Att småäta medan man sakta gled runt banan som jag egentligen planerat var inte att tänka på, jag fick kämpa hårt för att få ner maten nu.

Klädde på mig en varm och torr tröja inför natten, temperaturen hade fallit ner under -5 och det började snöa. Arrangörerna var snabba ute och röjde snön, dom kunde nätt och jämt hålla undan, för snön föll tyngre och tyngre hela tiden.

Klockar blir strax efter 1. Nu började rygg och nacke göra sig påminda. Växlade till en lugnare och mer upprätt åkstil, de andra soloåkarna likaså, Ton åkte som i en dvala, långsamt, långsamt nötte han runt. En otroligt snål åkstil, jag kunde inte matcha hans låga fart även om jag försökte, det blev för olidligt tråkigt att nästan somna på skäret i 10 km/h.

Bristen på energi gjorde mig väldigt slö, kände mig kraftlös, nersnöad och allmänt nere. Jag var förberedd på att det skulle komma djupa svackor men humöret sjönk helt klart. Jag försökte inbilla mig att det mest berodde på att jag inte ätit ordentligt och beslöt att äta det godaste jag hade med mig, köttfärspiroger! Jag tog en flaska nyponsoppa i handen och en halv pirog i den andra och åkte några lugna varv helt upprätt och försökte få ner energin. Det tog lång tid och kändes inge vidare, nyponsoppan slank ner lättare och jag kunde åka ett tag till, mer snö, mörker och lugn på banan.

Framåt halv tre gick det inte att fortsätta, ryggen ville inte släppa trots upprätt åkstil, segheten och tomheten i benen sade ifrån, utan mer energi ville dom inte. Jag beslöt att ta en ordentlig rast och se om jag kunde få lite aptit av att sova ett slag.
Efter 7 timmars åkning återstod nu 17, det kändes tungt, jag kände mig orkeslös, men jag försökte hela tiden intala mig att det inte var fel på mig, jag var stark, jag skulle köra det här utan problem, det enda problemet var att jag inte fick i mig någon energi, rationellt och ansvarsbefriande! Sov drygt två timmar, vaknade av att en kille brevid mig spyr i tältet, hans mage strejkade, för mycket bars och för hård ansträngning. Jag tar en pirog till och värmer en till liter nyponsoppa, efter en halvtimme är jag ute på isen igen. Fortfarande mörkt. Olle har kört hela natten verkar det som, han kommer in i tältet och har ont i ryggen, massören ska jobba på honom. Jag tar några varv och stelheten i låren försvinner snabbt. Benen är alltjämt tomma på energi. Ryggslutet gör ont. Jag tänker på Rune Larssons ord om 24 timmarslopp: “Det går sakta nu. Men det går framåt trots att kroppen är sliten. Kanske kommer det att gå lättare om någon timma. Svackor kommer och går.” Inget konstigt att det går dåligt, jag vet att dom andra också är trötta, och jag rör ju faktiskt på mig, det är bra. Lyssnar på musik och nöter av ännu några långsamma varv.

Jag inser att jag bara kör på sockertoppar av nyponsoppan, och det var inte ens en hög topp, och nu var den slut, jag lägger mig ner igen och värmer knäna med dunjackan. Kör lite liniment på ryggslutet och det känns något bättre. Får i mig lite mer nyponsoppa och vatten och kan köra vidare ett tag. Får ut kanske 45 minuters åkning på 15 minuters vila. Det är ljust och det har slutat snöa. Timmarna går och det är mycket stillastående tid för mig. Jag byter tillbaka till en tunnare tröja, solen glimtar fram och det är mitt på dagen. 160 varv har flutit förbi.

Jag kommer på att jag faktiskt har kört väldigt konservativ långfärdsstil fram till nu. Stillastående överkropp, isättning långt in under kroppen, sidopendlande glidfas. Jag vet inte varför riktigt, jag tror att det var för att det var lättast att ligga bakom folk med den tekniken.

Jag växlar stil, på bortre långsidan avlöses glidfasen med en tyngdpunktsförskjutning, skridskon sätts ner i isen längre ut, bort från fallinjen, jag får kliva över skenan och vräka ut kroppen bortom ytterskäret. Skridskon ristar ett spår tvärs överkroppens färdriktning, bålen går åt vänster, skenan jobbar sig på ett ytterskär åt höger, det fäster bra i travbanans matta is. Det driver. Ispushen känns skön, en nödvändig omställning. Jag aktiverar större delar av kroppen, ryggslutet masseras och stretchas ut i varje skär. Jag kan resa på ryggen något, farten ökar, sakta sakta börjar det lösgöras energi i benen. Den statiska belastningen lättar, dom börjar jobba. Sakta pumpar knät upp och ner, dubbelpump i varje skär, det gör gott för de stumma benen.

Lyckokänslan av att ha låst upp kroppen och återfunnit min teknik är stor. Farten ökar för varje varv, det är som att den kommit smörjning i maskineriet och det börjar löpa friktionsfritt. Efter tre varv är jag uppe i över 25 knyck. Jag tar rygg på Team Lundhags och kör ett par varv i ryggen, sen tvingas jag dra, okej, visst är det så du vill ha det så försök att ta min rygg för nu sticker jag.

Axlar, ryggslut, lår och vader är nu återställda, jag blir solo igen efter att lundhags växlar, 10 kilometer sveper förbi, tar en liten rast för att få i mig mer nyponsoppa och vatten, fortfarande ingen aptit, men humöret är på topp efter ispushen!

Jag inser att jag lätt kommer uppfylla mitt ena mål som är 200 km, har kört 170 varv nu, tidig eftermiddag. Kör ut igen och får upp bra fart efter ett par varv, nöter av 20 km till, tar en paus, klär på mig mer kläder, temperaturen sjunker. Ånyo ut på isen och får upp bra fart, hittar en rygg på Team Lundhags och matar på 10 km till, otroligt skönt att komma över 200 gränsen, väldigt nöjd kör jag vidare och plockar hem 15 varv till. Det börjar nu bli sen eftermiddag och det är inte långt kvar tills vi är klara.

Jag slappnar av och myser i tältet och äter lakrisal och laddar inför mina sista varv på banan, jag sover en bit och bestämmer att de sista 20 minutrarna ska jag ge allt. Simon, en av arrangörerna förklarar att målgången går till så att dom ringer klockan när det är 10 minuter kvar, sen annonserar dom i högtalarna 5 minuter kvar, till sist drar dom av ett fyrverkeri, och då får man inte påbörja något fler varv, men man får slutföra varvet man är på.

Lägger en sista lakrisal i mungipan och smyger ut på isen, 20 minuter kvar, dags att ge allt, dags att tömma kroppen och avsluta med så många snygga varv det går.

Två långsamma varv igen, sen är ispushen i synk med benen och systemet uppe i varv. Glider lite bakom Team Lundhags igen, 10 minuter kvar, känner mig fokuserad på att ge mer. Kliver utanför ledet och skjuter ifrån så långt framåt jag kan, kränger in rodret bakom mig och driver iväg.

Fem minuter kvar när jag kör genom portalen, ett varv tar 2 minuter för Stockholm Speed i 30 km/h, 3 minuter när man kör 20 km/h. Jag vill ha tre till! Kör ett kalasfint varv, jublet från all publik och deltagare i startområdet gör gott, klämmer till ännu ett varv på dryga 2 minuter, ännu inget fyrverkeri, hinner ut på bortre rakan när fyrverkeriet skjuter av, vilken glädje, nu är det bara att defilera in på det tredje och avslutande varvet!

Stort stort tack till arrangörerna av detta fantastiska lopp, ni inte bara hade kolla på allting, löste problemen som kom upp, skottade snö, köpte godis osv, ni lyckades hela dygnet peppa oss soloåkare till att hänga kvar, och kämpa. Stort tack också till Stockholm Speed, det betyder väldigt mycket att få höra “HEJJA BOSSE” 230 gånger under ett dygn.

Som avrundning så är jag trots att jag bröt mot precis varenda strategi jag lagt upp nöjd med loppet. Det var hårt att gå in i väggen och inte kunna äta och fylla på energin, och visst, jag sov och vilade mycket, men jag tog mig igenom loppet på mina två piroger och lite pasta. Det är mycket att lära sig i början…

/Bo

www.vertex.cx/24h2006/