SNABELSLASH.COM

2003-03-05 Privat, 120 Km

Svenska Högarna

Oj, vilken färd. Jag har hittils inte varit tröttare efter att ha åkt skridskor, har heller inte gjort en tuffare skärgårdstur än den här. Svenska Högarna, första gången för mig, 25 år gammal.
Hade jobbat mycket den senaste veckan och hade haft dålig koll på isläget under tiden. Jobbiga sviter efter en utdragning av en visdomstand med efterföljande inflamationer, feber och akutbesök hade gjort mig sängliggande och svag (vilket jag bittert insåg senare).

TISDAG:
Den här kvällen låste och larmade jag jobbet vid 23.30. På gatan mötte jag en skridskobekant som undrade om jag hade hört? Hört vaddå? Det är turer planerade till högarna imorgon, HÖGARNA!
O, herregud, nu gäller det att turboladda för att hinna med. Ringer och talar in ett meddelande på någons mobil om att jag inte kan komma till jobbet imorgon, större äventyr väntar. Försöker skrapa ihop en godkänd matsäck till morgondagen, allt är stängt förutom 7-11. Det blir mest äggröra och bacon, med dubbel uppsättning mackor.
Väl hemma ser jag att alla mina skridskor och bindningar ligger isärlaggda i behov av renovering eller reparation. Får tillslut ihop ett par bra skärgårdsskridskor med ett par starka bindningar, slipar dom och packar det sista i ryggsäcken. Tyvärr var vindsäcken utlånad till Västerås (och för första gången på en av mina turer visade det sig senare att den skulle behöva användas) .

ONSDAG:
Kom i säng vid 03.00 och upp igen kl 05.15. Väl framme i Slussen möter jag Dick och Göran. Vi beslutar att åka ihop. I Stavsnäs ser vi solen gå upp, röd och välkomnande, här låg Korsön som Mårten hade bokat, den skulle bryta oss ut genom isen och lasta av oss utanför Sandhamn på Rödkobbsfjärden.

Vi lät Grupp 1 åka iväg och hängde med Grupp 2 ett tag. Bertil som ledde Grupp 2 ville åka söder om Stora Nassa, vi ville åka vägen norr om, vi skiljdes åt för att sedan återförenas ute på Svenska Högarna. Vi gjorde en stor sväng norröver, var förbi Rödkobbarna och var uppe och nosade på Kallskärs Skärgård innan vi kunde runda ner mot Stora Nassa. Tog en första lunch på Norrhamnskäret innan vi fortsate öserut.

Vi passerade ganska långt norr om Gillöga, via Gråtstenarna för att hinna fina passager i den annars ganska otillgängliga isen. Vi hade nu åkt i ca 1 timme med bara horisont omkring oss, Björn skötte navigeringen och Dick pikandet, jag blev ständigt efter då jag ville fotografera så mycket som möjligt och blev sedan tvungen att åka ikapp.
Överfarten över Högfjärden tog hårt på mina krafter, ständigt ikappjagande av gruppen, ingen sikt av Högarna, 360^o horisont och den eländiga vrakisen. Så äntligen tornar fyren upp sig där borta, fälans mål var siktat. Vi kom fram 13.05, då såg vi Grupp 1 lämna Högarna norrut, och Grupp 2 satt och fikade vid bodarna.
Vi hade nu åkt 53 km, Grupp 1 hade åkt 57 och Grupp 2 48km. Jag var helt slut och när jag ringde pappa och berättade att vi kommit fram kände jag hur lite kraft jag hade kvar, malningen i vrakisen hade verkligen tagit. Och nu var det minst lika långt "hem" till Bromskär. Kommer jag överhuvudtaget att orka åka in dit i tid till bussen?

Hursomhelst, inskrivning i gästboken, lunch på gavel av en solvarm bod. Ja, solen tittade faktiskt fram när vi var där ute.

Vi gjorde sällskap med Marianne och Leif när vi lämnade Högarna, tyvärr följde vi inte i deras spår, jag kande direkt att vi gjorde fel, just då litade jag mer på deras vägar genom vrakisen än våra egna.
Vi håller ett ganska högt tempo då vi passerat det stora vrakbältet vilket låg över halva högfjärden runt Svenska Högarna. Mina reserver var körda i botten, nu gällde det att fylla på energi, men inte uppmärksammade jag det inte, jag malde vidare bakom Björn som för ett ögonblick tappade koncentrationen. Det straffades direkt med ett plurr, han åkte rakt ut på 2cm kakan vilkens kant vi följt den senaste kvarten. Dåligt ställe att plurra på, horisont runt om sånär som på Högarna, ett par km bakom oss. Och den berömda Vindsäcken, som skulle frälsa oss i den här situationen var utlånad till Västerås. Björn är snabbt uppe igen och vi använder ett räddningsfilt i folie som vindskydd. Dick hjälper Björn med ombytet och när vi äntligen är på väg igen känner jag knappt mina fingrar, trots tjocka handskar blir det ruskigt kallt att hålla upp en filt mot vinden.

Nåväl, vidare mot Bromskär, nu med ännu mindre chans att hinna till bussen hem.

Vi tvingas cirkla en hel del för att hålla oss på den fina isen, men så fin den är. Matt, svart och stenhård. Endast enstaka fläckar av hopblåst snö, hindrar inte mycket. Jag ser att Björn hela tiden kör med karta och kompass i handen och jag funderar inte mycket på vår navigering. Jag åker så snålt jag kan för att ladda batterierna. Vi åker (inser jag i efterhand) först mot Ut-Fredel,sedan sydost mot Kakelugnsskären för att sedan vika av mot norr ett tag mot Ängskär. Där kommer vi på en väl sydlig kurs och siktar snart Stora Nassa. När jag inser att vi inte alls tagit oss så långt norrut som jag hoppades blir det rätt tungt. Jag hade på känn att vi var uppe i Rödlöga trakterna, men vi var 20 km lägre söderut! Nu kände jag i alla fall igen mig, och kunde lättare köra mot målet. Tvingade i mig de sista bacon skivorna med äggröra när vi kom fram till Kallskär. Det började skymma nu, men inte så mycket så att vi skulle bli panikslagna, lite oroliga kanske, för det var fortfarande långt hem, även om det kändes som vi "bara" skulle korsa Kobbfjärden. Kobbfjärden gick fort, underbara förhållanden, körde först mot kurs på Morsken och sedan på byn i Svartlöga. Kände mig stark igen nu, och det var trevligt att stöta ihop med Bengt Mars i Svartlögas hamn. Jag slog följe med hans gäng över den sista fjärden in mot Bromskär, och nu gick det undan igen. Vi avverkade den sista halvtimmen i mörker och jag körde med pannlampan. Bussen stod som utlovat i Bromskär, vi hade hunnit! Och se där, där kommer de sista ur Grupp 1 tillbaka också.

Vi hade nu avverkat 120km på 9,5 timmar. och vi hade varit till Svenska Högarna.

/Bo